Kontrollen upprätthålls också genom att man måste registrera sig med namn och id-kortsnummer för att kunna chatta, och de som inte håller sig inom godtagbara ramar kan blockeras från sidan. Det finns tusentals personer som arbetar inom säkerhetstjänsten med att se över innehållet på internet, men det är också webredaktörens ansvar att screena de inlägg som läggs ut ibland annat diskussionsforum. I de fall när användare på riktigt allvarliga sätt gått över gränsen kan polisen spåra upp dem och fängsla dem. Ett uppmärksammat fall är det om den unga psykologistudenten Liu Di som du kan läsa mer om här.

Internet och även sms har också använts för att sprida information som de officiella nyhetskanalerna inte tagit upp. Information om bland annat SARS spreds via både internet och sms långt innan krisen erkändes av myndigheterna. Flera personer har också dömts för den informationsspridningen och anklagats för att ha spridit lögner och felaktig information, eftersom myndigheterna fortfarande ser det som mycket viktigt att ha kontroll över informationen i osäkra situationer, så att landet och förtroendet för partiet inte vacklar i stabilitet.

Trots all denna censur är internet det ojämförligt friaste mediet i Kina idag. Här finns möjlighet för en friare diskussion än i etablerade medier, och så länge man undviker känsliga ord och direkt regimkritik så kan till exempel inlägg i diskussionsforum gå igenom och ligga kvar länge. Det är heller inte omöjligt att hitta information om man vet var man ska leta, och som det så ofta är med censur så är många väl medvetna om vad det är som är censurerat. För de som är verkligt intresserade av ämnen som anses olämpliga finns det förstås möjligheter – det stora problemet är att det saknas möjligheter för de som inte är specialintresserade av till exempel mänskliga rättigheter att hitta ingångar till ämnet.